Det är söndagkväll. En långhelg har passerat, det har varit huset fullt och tjo och tjimm. Ganska skönt att vardagen nu infinner sig ändå. Imorgon blir det sista dagen med Sommarskoj-gänget lite vemodigt, det ska städas och grejas. På tisdag börjar jag på kyrkogården istället, jag går från liv till död skulle man kunna säga.
Till helgen blir det läger med Sommar-KU ska bli skoj, bara vi får koll på alla saker, det är mycket som ska ordnas med ett läger.
Nu ska jag krypa till korgs.
Idag är hela familjen samlad, förutom Gabriella. Det är skoj, det har spelats Mexican Train, ätits, pratats, skrattats osv. Nu ska vi iväg på gudstjänst som pappa har på Torpa stenhus. haaj.
Oftast när jag ser en tiggare fylls jag av två känslor/tankar. Dels nån form av medkänsla och en vilja att på nåt sätt hjälpa, och dels obehag och alla tankar som man blivit itutade om att man inte ska ge något till tiggare för det går till droger eller någon form av organisation som har tiggeri som affärsverksamhet. Vad ska man göra egentligen?? Jag har inte svaret, jag söker det, för att felcitera en gammal biskop. Anledningen till att jag idag tar upp detta ämne är för att jag ställdes för detta dilemma en förmiddag för ett tag sedan. Där satt en man på knä, med den sedvanliga koppen i handen och vaggade lite lätt fram och tillbaka. Han såg inte ut som en uteliggare, ej heller en sådan där kvinna som har skyllt skriven och går runt och säljer rosor. Nej, personen, en medelålders man med kanske arabiskt eller turkiskt ursprung kändes som han kunde varit en “vanlig” person, men som av någon anledning tvingats att denna lördag förödmjuka sig och tigga. Han gjorde inga ansträngningar att locka till sig folk, han hade ingen skylt, inget. Han satt där ödmjukt och väntade. Okej, det är möjligt att jag fantiserat och övertolkat detta och att mannen i själva verket gick på massa droger. men jaja. Det skar i hjärtat att cykla förbi. Dock var jag tvungen att gå tillbaka och parkera min cykel vid biografen, där han satt så tillfället gavs mig igen. Jag bestämde mig för att strunta i alla föreskrifter och råd man har hört och följa hjärtat denna dag. Jag vet att man inte ska berätta så mycket om saker man gör, men jag vill ändå väcka tankar och samtal angående denna fråga, som känns central på något sätt. Jag vill inte vara som prästen och farisén i liknelsen om den halvt ihjälslagne mannen. Jag tror att alla vill vara som samariern, men hur gör man? Och hur får man frimodigheten att bryta normen?
Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" Apg. 3:6
Det känns nästan alltid jobbigt att gå förbi tiggare av olika slag. Visst ska man vara vis i situationerna, men kan det inte också vara så att vi blir för bekväma? Vi gömmer oss bakom ursäkterna att pengarna går till alkohol eller något annat. Ibland märker man ju tydligt att personen är påverkad, ska man ändå ge pengar och stödja personens verksamhet? Jag lånade en DVD av en kompis där Weyman Howard (som arbetar med en organisation vid namn Loveworks) förespråkade att man ska ge oavsett detta. I alla fall, denna dag kände jag att jag inte ville bry mig om de där sakerna längre. Och ändå, kanske det viktigaste idag är att ge av sin tid, att visa intresse för personen? Ja det kan kanske ligga något i det. Dessutom kändes mannen så äkta på något sätt, det var ingen vanlig “alkis” etc. Jaja. Man har ju fått lära sig att man kan bjuda på en korv eller mat eller så istället för att ge pengar, och det tror jag är bra. Kan det inte vara så också att man skulle kunna ge ett vänligt ord, att säga “Jesus älskar dig" samtidigt som man ger en slant. Att som sagt ta sig lite tid och fråga om personen ville han något att dricka, kanske sätta sig ned och inleda ett samtal med personen? Jag vill göra något men ofta är jag för feg. Vem är man egentligen rädd för? Vad människorna runt omkring ska tänka? För mig är det nog ofta så och säkert för en och annan också. Något som jag försöker bryta mer och mer, det är Gud som ska ha alla fruktan, vem har jag att frukta om jag har Gud på min sida? Tanken slog mig att varför kunde jag inte bara säga några vänliga ord till den här mannen, eller varför inte sätta sig jämte honom och snacka lite? Det känns som något Jesus skulle gjort, men å andra sidan får man väl inte vara naiv heller. En del vill bara utnyttja ens godhet. Men varför kan inte mitt kristna liv få mer konkreta konsekvenser? Och varför ska man vara så rädd och inrutad i världens tänkande?
Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Luk 6:35-36
Min slutsats på detta inlägg blir att vi behöver strunta i betänkligheterna, strunta i vad människor runt oss ska tänka, alltid vara förberedda och redo att ge något av Jesu kärlek. Hur vi uppnår detta? Tja, jag tror att vi måste umgås mycket med vår Herre i bön och bibel etc. Att alltid hämta kraft ur källan, Jesus Kristus.
41 Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. 42 Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. 43 Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. 44 Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? 45 Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. 46 Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Matt 25:41-46
Har precis kommit hem från Nyhem. Det är ungdomshelg där nu. Hade bestämt träff med en kompis från Lund där som kommer från Mullsjö. Vi gick på ett seminarie med en kristen rockartist, Sarah Kelly, som delade lite om sitt tuffa liv, misshandlad av sin man i sju år. Och vikten av att tillbe och lovsjunga Gud genom alla omständigheter oavsett lätta eller svåra. Sedan fikade vi lite och på kvällen var det kvällsmöte och Gala. Allt som allt en trevlig lördagseftermiddag/kväll. Nu ska det blir skönt att sova.
Ikväll har sommarens första Sommar-KU gått av stapeln. Gissa hur många vi blev? 39 stycken! Tur att vi var många ledare. Det var en fantastiskt rolig kväll, med en ljudnivå på typ 100 db som Hanna skulle ha sagt. Vi lekte massa olika lekar, stimmade, snackade, åt tårta och avslutade med en fin andakt. Nu är jag hemma och ska strax lägga mig, är sjukt trött och kommer somna som en stock. Är dock mycket glad, upprymd och taggad på vad resten av sommaren har att erbjuda.
Då var första dagen på sommarens sommarjobb till enda. Dagen gick fantastiskt fort och det gick bra, trots att det blev lite tidspress en gång. Jag jobbar nu denna veckan och veckan efter med kyrkans Sommarskoj, ute på en sommargård utanför Ulricehamn. Det är massa aktiviteter för barn i mellanstadieåldern. Från 9.40 till 14.30. På förmiddagen är det upptäckaräventyr i Bibelberättelsen om Josef. På eftermiddagen lite andra aktiviteter, t.ex. trycka t-shirtar varav jag har ägnat lite tid åt att stryka nu på kvällskvisten.. Nu säckar jag snart ihop. På återseende.
Sitter i skolan, nästnäst sista dagen någonsin. Det är rep inför den s.k. Trädgårdsfesten. Det går väl bättre än jag tänkt i alla fall. Men det ska bli skönt när det är över, också skönt att man har lite moraliskt stöd under repet. Imornkväll ska jag ha ett mindre examenskalas med tårta. Det ska bli lite roligt faktiskt, får se om det blir någon som kan komma, de flesta har redan åkt hem.
I måndags till lika nationaldagen hade vi Henningspelen i Ulricehamn. Mamma och pappa var årets arrangörer. De bjöd på ett omväxlande och mycket bra Henningspel, som var baserat i skogen. Mer orkar jag inte berätta, mer än att jag lyckades ta hem segern i år och får därmed skriva mitt namn på flaggan! Senast jag tog hem segern var 2006 så det känns ju roligt att återigen kan titulera sig som Henningspelsmästare.
Nu ska vi återuppta repet tror jag. Återkommer.
kl. 16.19
Hemma. Grymt varmt och kvavt idag. Ska “blåsa” Manges dator snart, dvs installera om den. Sen är det lite att pyssla med.
Det är juni. Sommarvärmen är påtaglig. Idag på förmiddagen har jag suttit ute på balkongen och solat lite, läst lite och druckit lite kaffe. Riktigt skönt. Sedan har jag skrivit på en ny låt jag håller på med. Ätit. Först på dagen var jag i skolan och redovisade vår “avslutande resa” för vår kursföreståndare. Gick på en halvtimme typ. Det enda som är kvar i plugget nu är en medioker Trädgårdsfest. Låter kanske festligt och trevligt, men ack så är ej fallet. Vår opedagogiske musiklärare som snarare skrämmer bort oss från musikens fagra värld än inspirerar har fått oss att sätta ihop ett program av låtar och frågor. Hade kunnat blir kul om vi alla var inspirerade, gjorde sitt bästa, och varit taggade. Nu kommer det snarare bli en pinsam tillställning och ännu en meningslös aktivitet att bocka av från listan innan man till slut får ut sitt intyg.