Oftast när jag ser en tiggare fylls jag av två känslor/tankar. Dels nån form av medkänsla och en vilja att på nåt sätt hjälpa, och dels obehag och alla tankar som man blivit itutade om att man inte ska ge något till tiggare för det går till droger eller någon form av organisation som har tiggeri som affärsverksamhet. Vad ska man göra egentligen?? Jag har inte svaret, jag söker det, för att felcitera en gammal biskop. Anledningen till att jag idag tar upp detta ämne är för att jag ställdes för detta dilemma en förmiddag för ett tag sedan. Där satt en man på knä, med den sedvanliga koppen i handen och vaggade lite lätt fram och tillbaka. Han såg inte ut som en uteliggare, ej heller en sådan där kvinna som har skyllt skriven och går runt och säljer rosor. Nej, personen, en medelålders man med kanske arabiskt eller turkiskt ursprung kändes som han kunde varit en “vanlig” person, men som av någon anledning tvingats att denna lördag förödmjuka sig och tigga. Han gjorde inga ansträngningar att locka till sig folk, han hade ingen skylt, inget. Han satt där ödmjukt och väntade. Okej, det är möjligt att jag fantiserat och övertolkat detta och att mannen i själva verket gick på massa droger. men jaja. Det skar i hjärtat att cykla förbi. Dock var jag tvungen att gå tillbaka och parkera min cykel vid biografen, där han satt så tillfället gavs mig igen. Jag bestämde mig för att strunta i alla föreskrifter och råd man har hört och följa hjärtat denna dag. Jag vet att man inte ska berätta så mycket om saker man gör, men jag vill ändå väcka tankar och samtal angående denna fråga, som känns central på något sätt. Jag vill inte vara som prästen och farisén i liknelsen om den halvt ihjälslagne mannen. Jag tror att alla vill vara som samariern, men hur gör man? Och hur får man frimodigheten att bryta normen?
Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" Apg. 3:6
Det känns nästan alltid jobbigt att gå förbi tiggare av olika slag. Visst ska man vara vis i situationerna, men kan det inte också vara så att vi blir för bekväma? Vi gömmer oss bakom ursäkterna att pengarna går till alkohol eller något annat. Ibland märker man ju tydligt att personen är påverkad, ska man ändå ge pengar och stödja personens verksamhet? Jag lånade en DVD av en kompis där Weyman Howard (som arbetar med en organisation vid namn Loveworks) förespråkade att man ska ge oavsett detta. I alla fall, denna dag kände jag att jag inte ville bry mig om de där sakerna längre. Och ändå, kanske det viktigaste idag är att ge av sin tid, att visa intresse för personen? Ja det kan kanske ligga något i det. Dessutom kändes mannen så äkta på något sätt, det var ingen vanlig “alkis” etc. Jaja. Man har ju fått lära sig att man kan bjuda på en korv eller mat eller så istället för att ge pengar, och det tror jag är bra. Kan det inte vara så också att man skulle kunna ge ett vänligt ord, att säga “Jesus älskar dig" samtidigt som man ger en slant. Att som sagt ta sig lite tid och fråga om personen ville han något att dricka, kanske sätta sig ned och inleda ett samtal med personen? Jag vill göra något men ofta är jag för feg. Vem är man egentligen rädd för? Vad människorna runt omkring ska tänka? För mig är det nog ofta så och säkert för en och annan också. Något som jag försöker bryta mer och mer, det är Gud som ska ha alla fruktan, vem har jag att frukta om jag har Gud på min sida? Tanken slog mig att varför kunde jag inte bara säga några vänliga ord till den här mannen, eller varför inte sätta sig jämte honom och snacka lite? Det känns som något Jesus skulle gjort, men å andra sidan får man väl inte vara naiv heller. En del vill bara utnyttja ens godhet. Men varför kan inte mitt kristna liv få mer konkreta konsekvenser? Och varför ska man vara så rädd och inrutad i världens tänkande?
Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Luk 6:35-36
Min slutsats på detta inlägg blir att vi behöver strunta i betänkligheterna, strunta i vad människor runt oss ska tänka, alltid vara förberedda och redo att ge något av Jesu kärlek. Hur vi uppnår detta? Tja, jag tror att vi måste umgås mycket med vår Herre i bön och bibel etc. Att alltid hämta kraft ur källan, Jesus Kristus.
41 Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. 42 Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. 43 Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. 44 Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? 45 Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. 46 Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Matt 25:41-46
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar