Syndens dagliga plåga

Just nu läser jag en bok som har samma titel som min överskrift, Syndens dagliga plåga, skriven av ingen mindre än C.O. Rosenius.
Det här inlägget är inspirerat av denna bok, jag kommer också ta upp exempel med en väldigt känd och populär pop-låt som går på radio i detta nu.

Vi börjar med syndafallet…Varför prövades Adam och Eva av något så simpelt som att äta vid en obetydlig liten frukt? Kanske inget som man reflekterar över dagligen precis. Jag menar de hade hela Eden fylld av frukt. Rosenius utrycker det så här:

Gud fäste sitt förbund vid en ringa och obetydlig gärning. Det säger oss något mycket väsentligt om den måttstock som Gud använder. Då han ville sätta människan på det största och mest avgörande prov som kan tänkas, valde han den minsta och obetydligaste handling. (Rosenius; 1974)

Detta prov skulle få ödesdigra konsekvenser för hela världen, och för hela mänskligheten. Kroppslig, andlig och evig död knöts till denna simpla handling. Vad vi kan lära oss om Gud genom detta första bud är att :

..det är hjärtats lydnad och inte gärningens storlek han ser efter.

Rosenius tar ett exempel om hur det skulle sett ut om Guds bud hade varit t.ex. “Du får inte misshandla djuren” eller “Du får inte slå ihjäl din hustru”, människan hade ju då insett med sitt förstånd att det var rimligt och riktigt och därför rättat sig efter denna befallning. Själva lydnaden i sig själv hade inte satts på prov. Men genom att provet bestod i en så liten handling som man har svårt att förstå varför det skulle vara förbjudet, något som förnuftet inte kan ta in, så sattes själva lydnaden på prov.

Förnuftet kunde alltså inte se något skäl, varför man skulle ta det här budet på allvar. Det som fordrades var helt enkelt hjärtats lydnad. Det var just detta som Herren från början ville lära oss.

Det här är högaktuellt i dag! Jag behöver mer av hjärtats lydnad, vi alla behöver det och kyrkan behöver ha det till Guds ord. Vi kan inte välja bort det som Gud befaller men som vårt förstånd inte kan förstå. Hade vi förstått allting hade vi lydigt, inte på grund av att vi vill lyda Gud, utan som jag nämnde ovan, för att vi själva insett rimligheten i befallningen. Gud vill att vi ska älska honom av hela våra hjärtan och det innebär också att lyda Honom.

Jag citerar Rosenius lite mer för han skriver så bra..

Det kan inte med ord beskrivas hur mycket ont som kommit av det där att se på gärningarnas värde i stället för att fråga efter vad Gud sagt. Det är just denna benägenhet som är orsaken till allt hyckleri och all falsk säkerhet. När Herren säger: “Du skall inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla”, så räknas det som stora och viktiga bud. Men när han säger: “Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn” eller “Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”, då anses det inte vara så betydelsefullt. Det är sådant man kan göra som man vill med.
Man glömmer alltså Guds vilja och bud och ser bara på gärningen som sådan. På det sättet kan man leva i den mest förfärliga invärtes synd men ändå inte bekymra sig för det, bara man i yttre mening är oantastlig. Så gjorde fariséerna. Och så gör alla människor av naturen.

Jag återkommer med fortsättning någon gång i framtiden… Kommande inlägg går jag igenom Salem al Fakirs medlodifestival-låt Keep on walking  och hur den kan lära oss något och trösta oss i den kristna vandringen..

Men så länge, ut och njut av sommaren!

 

Källa:
Syndens dagliga plåga, C.O Rosenius, Ljungbergs Boktryckeri AB, Klippan 1974