Ikväll har jag återigen varit på bio! Två biobesök under samma vecka är det sällan man gör men nu råkade jag ha ett rabattkort som går ut på söndag så jag var ju tvungen att ta chansen. De 47 kronorna var heller inga bortkastade pengar. Filmen var gripande, och fick mig att reflektera över hur bra man egentligen har det, och hur mycket vi har att vara tacksamma över.
Filmen är en sann berättelse och handlar om en bergsklättrare som beger sig ut själv bland klipporna i Grand Canyon. Han råkar illa ut och får ett klippblock över sin ena arm. Han är där i 127 timmar innan han tillslut karvar av sig armen. Mannen lever idag och har fru och barn. Helt otroligt. Men ju längre filmen går får det en, som alltid med sådana här “nära döden-upplevelser”, att vakna upp lite och fundera på hur gott man har det. Även om jag försöker att inte bara ta saker för givet så finns det ändå alltid sådant som faller in under den kategorin ibland. Ta saker som att vi har rent vatten i kranen, hur mycket vi bara önskar. Eller en sak som att kunna gå, springa eller kunna se eller höra. Att få ha en underbar familj och goda vänner. Att få växa upp på landet i en trygg och god familj och miljö. Det är saker jag är väldigt tacksam för.
Vem som ger oss detta, det är en oerhört nådefull och kärleksfull Gud. Att visa tacksamhet till sina nära men också till Gud, blir således kvällens lärdom, påminnelse och repetition. : )
Fil 4:6
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
‘
p.s. Snart ska jag njuta extra mycket av att krypa ned i en skön säng. : ) d.s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar